Känner att jag behöver leverera nu när jag vitt och brett gått ut med min nya blogg-approach. Därför är det väl dags att göra just det - leverera alltså.
Dagen har haft en fulländad början. En härlig ridtur i gott sällskap kan bara inte gå fel. Jag och Ingemar är goa uterittsvänner. Och dessutom är han väldigt inspirerande som person. Istället för att gå och köpa sig en motorcykel, vilket får väl anses vara ett tydligt signum på en stundande 50-årskris, så gick han och köpte sig en häst. Eller visst ja, motorcykeln fick han också gå och köpa för att lyckas stilla husefriden hemma.
I mångt och mycket har han en väldigt befriande inställning, samtidigt som man ibland kan bli lite mörkrädd. Men det ger väl sig med tiden, då han alltid är beredd att ta in ny kunskap och vill lära sig mer. Men normala övningstermer är som bortflugna. Ridhuset i sin tur betraktas snarare i nivå som att se målarfärg torka. Istället är det viktigt att hästen är snabb och orädd, den ska ofta ut i skog och mark. Och nästa års hubertusjakt är givetvis redan inbokad. Men "flårida" är självklart strängt förbjudet. När han sackar ner i traven ropar jag: "kom igen nu Ingemar, nu håller du sån där pensionärstrav igen!"
Imorse menade Ingemar att vi måste skynda oss ut på turen, ifall vi fick chansen att se lite älgar och vildsvin sådär på morgonkvisten. Jag menar, inte gärna vill man möta Skogens konung eller familjen Gris när man sitter till häst ute i skogen, eller allra helst undvika att leta efter dem måste vara minsta begärt. Men inställningen är annars mycket briljant. Hästvärlden behöver fler som Ingemar, det har jag konstaterat.
Skogstur, Ingemar håller täten
